it's true that pain makes people change.
Jag vet att jag inte har bloggat någonting nu på det senaste, har inte orkat, har inte gjort särskilt mycket heller...
Sanningen är den att jag har mått otroligt dåligt, detta pga att jag har fått en sjukdom som kanske inte går att bota och då kommer jag ha den resten av mitt liv. Jag har även haft magkatarr och tarminflammation, och som om det inte var nog med det så har jag haft problem med balansen, har ramlat ihop flera gånger och även svimmat, blivit svart framför ögonen, sett väldigt suddigt allting har liksom snurrat runt, har tex inte kunnat se på tv den första månaden eftersom texten bara snurrar runt..
Nu har jag snart varit sjuk i 2 månader och nästa Måndag ska jag in igen och magnetröntgas och även träffa min läkare för att prata lite. Jag har varit borta från skolan i drygt 1 månad pga detta, och har inte kunnat rida ordentligt, eller för den delen kommit upp ur min säng, har sovit på akuten ibland och har inte fått anstränga mig det minsta, har dock varit lite dum och ridit och även tävlat 2 gånger trotts att jag knappt har kunnat röra mig, jag kan verkligen inte hålla mig borta ifrån stallet. Jag sov på akuten för drygt 2 veckor sen och dagen efter åkte jag och tävlade, fast det insåg jag själv var ett jävligt dumt beslut och väldigt farligt både för mig och min häst.
Har även haft väldigt svårt att gå pga smärtan, så har väll sett helt miffad ut när jag desperat försöker gå lite... Men har fått väldigt mycket olika mediciner och även smärtstillande som har hjälpt mig en helt del, men fortfarande inte helt. Har tex inte kunnat sova ordentligt på snat 2 månader vaknar 6-8 ggr varje natt och får krampanfall.
Många tycker att jag är väldigt dum och korkad som går till stallet fast jag har ont osv och tycker det är väldigt oansvarigt av mig att göra det, men ni kan inte förstå hur otroligt frustrerande detta är för mig..
Från att ha kunnat göra precis som jag vill, från att ha tränat och ridit varje dag till att inte ens kunna ta mig ur sängen utan att jag skriker till varje gång av smärta, det är ganska frustrerande ska jag säga.
Att inte kunna ge min häst den motionen och uppmärksamheten som han behöver är det som tar mest på mig, det är vad som gör mig mest ledsen, jag älskar honom så otroligt mycket och det känns som jag har svikit honom. När jag kommer haltande till stallet och får luta mig på honom för att inte tappa balansen och att han då bara tar ner huvudet så att jag kan lägga armen över honom, att han som alltid brukar trava in från hagen med mig nu går i slowmotion och hela tiden kollar bakåt för att se att jag är kvar. När jag är som mest ledsen så kommer han alltid och lägger sitt huvud på min axel och kollar på mig med sina vackra ögon, det känns som om han vill säga att det inte gör något och att han inte är arg på mig, vilket jag inte tror att han är, men det gör bara att det känns ännu mer bedrövligt för mig, eftersom jag inte har en anning om det någonsin kommer bli bättre...
Det är även frustrerande när man ser alla roliga statusar om att dom är ute och roar sig och man vet att man skulle varit med på det om jag hade kunnat. Jag vill också ut och festa och ha roligt, men nänä det enda jag kan göra är att vara hemma och kolla på film, roligt liv.. Jag är så rastlös och trött på detta.
Jag har iallafall fått ett betydligt kraftigare smärtstillande nu, så kanske kanske kanske det kommer kännas lite bättre och jag kommer komma igång mer och mer, jag försöker vara stark, jag försöker kämpa på och jag försöker att inte tappa hoppet, men det är riktigt jävla svårt, speciellt nu, när jag egentligen inte vet vad man kan göra åt det. Jag försöker hela tiden tänka på att det alltid finns andra människor som har det värre än mig, många gånger fungerar det bra, men ibland så går det bara inte, ibland blir det för mycket även för mig, even the best falls down sometimes.
Kommentarer
Postat av: Matilda
Saknar dig granne!
Svar:
Angelina gustafsson
Trackback
