Du lyckades, du fick som du ville,, få mig att må så jävla dåligt och känna mig så jävla otillräcklig. Jag älskar dig, du var min bästa vänn, den som fick mig så inåthelvete glad, den som fick mig att glömma allt det jobbiga bara genom att finnas till. Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att du , du skulle visa dig vara så grymt falsk, så grymt elak, och så grymt känslokall. Du bryr dig inte ett skit om du sårar mig, jag har aldrig någonsin gjort dig illa, eller varit dum mot dig, vad ger dig rätten att helt plötsligt verkligen trycka ner mig så hårt du bara kan, säga saker som du vet sårar mig, avslöja saker som jag sagt till dig i ett tillit, kränka mig och stå och fullkomligt håna mig rakt upp i ansiktet, säga saker till ALLA andra för att få dom bilda en annan uppfattning om mig? Men har du någonsin vågat säga ett enda elakt ord om mig till mig, face to face, skulle inte tro det, för det är exakt sån du är, så jävla feg. du kan gå och snacka skit om mig till alla andra, men du skulle aldrig våga säga det till mig. 

 

vad har jag någonsin gjort dig? jag har hjälpt dig när du har mått som sämst. Jag har skyddat dig när andra snackar skit om dig, jag har hjälpt dig genom dina misstag, jag har alltid funnits där när du har behövt mig. men vart fanns du någonstans när jag hade den värsta dagen i mitt liv och när jag verkligen mådde skit, jag bad dig om hjälp men nej du bara gick, sen blir du min vänn när du behöver mig igen, tack. 

Du har gått till folk och snackat så jävla mycket skit om mig , medans du till mig har sagt att du älskar mig, att du behöver mig, att jag är din andra halva, att du är min bästa vänn och aldrig vill förlora mig. Vadfan är det för stil? om jag skrivit med någon kille som verkligen har varit helt underbar och gullig imot mig och jag har berättat det för dig, så har du 1 timme senare lagt till honom som vänn och försöker göra allt för att förstöra det. När jag sen frågar dig vad som är sant och inte så säger du bara att dom ljuger, jag trodde såklart på dig, för jag ville inte tro det, att du var så jävla låg, men när jag sedan ser dig stå 2 meter bort prata om mig (när du trodde att jag inte hörde) och du säger allt det där som alla andra har sagt så kom bara gråten upp, jag trodde inte du var sån, jag har aldrig trott något ont om dig. Men det är bara mer och mer synligt att du endast varit min vänn för att ta alla fördelar som jag har< ifrån mig. fyfan säger jag bara jag vill bara säga att jag hatar dig jag vill spotta dig i ansiktet och sen inte ägna en enda minut åt dig mer, men vad fan är det som gör att jag inte kan det? jag hatar mig själv för att jag gång på gång förlåter dig. att jag ger dig en andra chans och en tredje osv. Det har tagit all min kraft och nu är jag så långt nere så nu orkar jag inte ta mig upp igen, orkar inte ta tag i någonting, orkar inte verka glad, orkara inte kämpa, du har sårat mig så förbannat mycket, hoppas du nöjd nu, du lyckades.